neverdidipretendtofall.blogg.se

 Idag är det början på resten, på allt det som är kvar. Livet drabbar alla, så även mig. Det är inte första gången heller. Jag har varit med om mycket i mitt liv. Mycket sorg och mycket tårar. Men inget av det tar bort udden av allt det fina som jag fått genom allt det onda. För två veckor sedan tog det slut med min första stora kärlek i mitt snart 23-åriga liv. I fyra år har han varit min närmaste människa, min hand att hålla i alla väder och mitt vindskydd att gömma mitt hjärta i. Det har varit dalar och toppar, som för alla andra. Inte en dag med honom har jag att ångra. Men nu är det meningen att jag ska ställa mig upp igen. Som så många gånger förut ska jag se livet i vitögat och på något sjukt, nästan sadistiskt sätt glädjas åt att jag får leva ett sådant händelserikt liv. Idag har det varit en sådandär dag när tårarna inte går att stoppa. När dom finaste vännerna visar sig och när hjärtat ber hjärnan att sluta. När hjärtat inte orkar ångra sig mer, när det inte finns kraft kvar att sakna det som försvunnit.

Jag är så tacksam för den kärlek jag har fått ge och den kärlek jag fått. Det försvinner aldrig. Men visst är det väl så, att själen alltid hittar en väg ut. Även när man inte vill att den ska det. Jag vill så gärna tro på vår kärlek. Jag vill tro att det alltid går att kämpa. Eller jag ville i alla fall det. Sen står man där en dag och som ett slag i ansiktet inser man att det är den egna själen som har lämnat vindskyddet. Själen försöker envist att ta hjärtat tillbaka. Hjärnan däremot, vill inte inse. Jag vill inte tro att han inte är min att älska mer, jag vill inte tro att hans hjärta ej längre är mitt att beskydda. Jag vill tro att verklig kärlek övervinner allt och att livet i sitt naturligaste och mest ärliga självt kommer att se till att den verkliga kärleken aldrig förlorar. Men ont gör det. När man inser att det inte bara är något att säga. Att det inte bara är ord som ska ut och tas emot. Utan att hela ens liv ska acceptera att det är nya villkor nu. Att livet drabbar alla. Att vi är här just för att drabbas. Av smärta likväl som den finaste av känslor. Jag har fått uppleva en sådan fin kärlek. Nu ska jag bara få min hjärna, min själ och mitt hjärta att kommunicera igen, utan vindskydd. Jag tvivlar inte på att jag snart står upp igen. Men ej heller vill jag gömma mig för känslan. Livet drabbar alla. Så även mig. Nu är det dags att ta den hårdaste smällen i kärlek hittills. Jag offrar varenda tår och varenda brinnande, skärande känsla för sann kärlek. Jag kommer alltid att älska honom för det vi haft, men jag kan inte styra över en känsla som försvann. Jag vill intala mig att det blir bättre, att det kommer att kännas in i själen, att kärleken är kvar där någonstans. Men jag vet, innerst inne, att det är dags att vandra vidare nu.